Ibland funderar jag på mitt. Alltså, på det jag har. Min bakgrund, min kompetens, mina val och sambanden mellan dessa. Ibland funderar jag i korta stunder, ibland i långa. Vissa dagar när jag upplever en kris känns det som om de val jag gjort, mina tekniska och teoretiska kompetenser, är på en alltför låg nivå och bara ligger mig till last. En annan dag – som idag – förstår jag att de kunskaper jag tillförskansat mig, mina tekniker och de medier där jag kan få utlopp för dessa kunskaper är de byggstenar jag baserat mitt liv på. Jag har arbetat i alla former, undersökt gruppdynamik, workshops, experimenterat med eget material inför en betalande publik, utfört empiriska studier på den för dagen valda metoden. Jag har blandat mina åtaganden och förväntningar, ibland arbetat under slump, ibland haft tydligare intentioner än så men aldrig rangordnat eller förkastat tillvägagångssättet. Processen, tänker jag ibland, är så himla viktig. Processen, tänker jag ibland, är ett ok av smetiga förväntningar som jag vill göra allt för att slippa befinna mig i.

Ibland försöker jag definiera vad som är mina konstnärliga praktiker. Men jag vet inte för vem eller varför. Jag har inget behov av definition, och det stör mig ibland att andra verkar ha det. Som om det alltid måste finnas en gräns mellan humor och allvar, mellan det audiella och visuella, mellan skriven eller talad text, mellan att vara kär eller bara en vän. Vem har definierat de gränserna? Och varför har jag uppenbarligen råkat skriva under på detta osynliga regeldokument?

Jag har mina idéer och föreställningar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel i mitt arbete. Om någon hävdar att det finns en tydlig gräns för vart mitt arbete slutar och börjar så hävdar jag att den personen har fel. Eller rätt. Det beror på hur jag mår.

Jag vill inte ha ett manifest. Jag har mina erfarenheter, mina olika bakgrunder, mina olika och särskilda mål.

Jag vill inte ha en sanning.

Det är det enda som är min sanning.

Vill att allt skall vara som Ängelns replik i dennes entré  i Tony Kushners Angels in America:

Greetings, Prophet;
The great work begins:
The Messenger has arrived.

Allt är i varande.

Jag tänker inte säga hur jag går vidare.

Hur vi gör det. Vad Du ska göra.

Och Du kan inte heller veta vad vi ska göra.

Skapa egna världar.

Bygga med vad vi vill.

Rekonstruera.

Dekonstruera.

Av Mattias J Brunn, Dramatiker

.

Tillkännagivandet:

Nya Kollage är ett kollage av konstnärliga praktiker, tekniska och teoretiska kompetenser, tekniker och medier, det audiella och visuella, slump och intention, erfarenheter, bakgrunder och mål samt, idéer och föreställningar.

Nya Kollages metod är workshops, empiri och experiment som ger ett uttryck i programmerad bild och musik.

.

Replik:

”Ebbe framstod som en särpräglad personlighet, en som alla kände till. Som redaktör för skoltidningen tillämpade han också sina lärdomar från GT och Handelstidningen och strök hårdhänt ner sina skolkamraters artiklar. ”Så här kan man fan i mej inte skriva” fräste han, tog bort alla adjektiv och kortade artikeln med hälften”

.

Epilog:

”Är det lämpligt att ge ut kakböcker i en tid då kakfientligheten blommar på många håll, då bantning är ämnet för dagen och artikelserier rubriceras Magra med mej? Ja, svarar vi med övertygelse!”